German 1805-1873 Franz Xaver Winterhalter Galleries German painter and lithographer. He trained as a draughtsman and lithographer in the workshop of Karl Ludwig Scheler (1785-1852) in Freiburg im Breisgau and went to Munich in 1823, sponsored by the industrialist Baron Eichtal. In 1825 he began a course of study at the Akademie and was granted a stipend by Ludwig I, Grand Duke of Baden. The theoretical approach to art of the Akademie under the direction of Peter Cornelius was unfamiliar to him, as in Freiburg he had been required to paint in a popular style. He found the stimulus for his future development in the studio of Joseph Stieler, a portrait painter who was much in demand and who derived inspiration from French painting. Winterhalter became his collaborator in 1825. From Stieler he learnt to make the heads of figures emerge from shadow and to use light in the modelling of faces. He moved to Karlsruhe in 1830 with his brother Hermann Winterhalter (1808-92), who had also trained with Scheler and had followed him to Munich.  Related Paintings of Franz Xaver Winterhalter :. | Portrait of Helena of Mecklemburg-Schwerin | Portrait of Madame Barbe de Rimsky-Korsakov | The Empress Eugenie | Louis Philippe I, King of the French | Louis Charles Philippe Raphael D'Orleans, Duc de Nemours |
Related Artists:
Francisco Pradilla Ortiz
(July 24, 1848 - November 1, 1921) was a prolific Spanish painter famous for creating historical scenes. He was born in Villanueva de Gellego, near Zaragoza in Aragon, and studied initially in Zaragoza and then transferred to the Real Academia de Bellas Artes de San Fernando and the Academia de Acuarelistas in Madrid. In 1873, he won a scholarship to go to Rome. From there he had opportunities to travel to France and Venice and studied the old masters. In 1878 he submitted his painting Doña Joanna of Castile or (Juana la Loca) to the National Exhibition in Spain and was awarded the Medal of Honor. The Spanish Senate then commissioned him to create La Rendicien de Granada (The Surrender of Granada) that took him three years to complete (1882). In 1881 he became the Director of the Spanish Arts Academy in Rome, but resigned from this post after two years. He traveled, mostly in Italy, portraying local themes and people. In 1897 he returned to Madrid as the director of the Museo del Prado. He held this position only briefly and then focused again on painting. His total output is well over 1,000 paintings showing his interest in a variety of subjects and styles, often without regard of the current fashion. He is primarily recognized for his historical paintings, the last one completed in 1910 carries one of the longer titles of a major painting, Cortejo del bautizo del Prencipe Don Juan, hijo de los Reyes Catelicos, por las calles de Sevilla (Retinue of the Baptism of Don Juan, son of the Catholic Monarchs, Along the Streets of Seville). Much more common, however, are costumbristaseoften romanticized studies that show local customs or mannerseand landscapes that are often sketchy, with impressionistic influences. Financial duress after the bankruptcy of his bank may have imposed a special need to be productive. He died in Madrid in 1921 at the age of 73.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
CARRIERA, Rosalba fg
Italian Rococo Era Painter, 1675-1757